Äntligen har Socialstyrelsen klart uttalat att N2 får användas. Nu brådskar det att utbilda alla Sveriges tandläkare i att använda den metod som gör att rotbehandling blir säker och får förutsebar och god prognos. Fördomar och ovilja att respektera kliniskt dokumenterade goda resultat har gjort att oerhört många tänder har gått förlorade helt i onödan. Rotbehandling, utförd enligt Socialstyrelsens riktlinjer, har lett till över 50% misslyckande. N2-rotfyllning, som bara uppvisat bara 2-5% misslyckanden har sagts strida mot vetenskap och beprövad erfarenhet.
Försvar för N2-metoden

Resultat
Vi som har valt att arbeta med N2 har gjort det för att ingen annan metod har gett oss så goda resultat. Att det förhåller sig så visade tandläkare Lennart Telander redan 1966 då han publicerade en 6-årsuppföljning av 141 rotfyllningar utan ett enda bakslag.  Även Steup (2001) har i sin avhandling visat mycket goda resultat med N2.  De metoder som lärs ut vid tandläkarutbildningen i Sverige har bristen att bakterier finns kvar i rotkanalen i 93 % av de rotfyllda tänderna (Brynolf 1967). Detta förklarar troligen de dåliga resultaten. De som anser N2-användning strida mot vetenskap och beprövad erfarenhet menar uppenbarligen, att trots att metoden ger över 90 % lyckandefrekvens på såväl kort som lång sikt, ska den överges till förmån för en metod som dras med en skrämmande hög misslyckandefrekvens.  Att göra så tycker vi N2-tandläkare strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet.

Riskanalys
Den största risken som tandläkare upplevt med att använda N2 är att bli trakasserade av Socialstryrelsen, HSAN eller Försäkringskassan. En del tandläkare har också tagit intryck av den kontinuerliga desinformation som skett de senaste femtio åren angående faror. Enligt amerikanska Food and Drug Association, en av världens strängaste läkemedelskontrollanter, är risken för patienten inte högre med N2 än med något annat rotfyllningsmedel.
Bakterier från infekterade tandrötter kan vara livshotande för vissa patienter, t.ex. diabetiker, hjärtsjuka och för dem som har nedsatt immunförsvar. En rotbehandlings främsta uppgift är att se till att rotkanalen blir steril och att rotfyllningen förhindrar reinfektion. N2 klarar den uppgiften! Gängse metoder i Sverige gör det inte.

Cancerogena ämnen bör man se upp med. I guttaperka finns ett mycket potent sådant, Bisphenol A. Även kloroform sades redan på 1970-talet vara så cancerogent att det, enligt utskick från Socialstyrelsen inte borde användas i några medicinska sammanhang. Vissa tandläkare använder dock än i dag hartskloroform för att klistra fast sina guttaperkaspetsar. Endodontister ser inga problem, men oroar sig i stället för formaldehydens cancerogena potential. Med den lilla dos och svaga koncentration som finns i N2 är den oron obefogad. Ett normalt päron innehåller tre gånger så mycket formaldehyd som en nygjord N2-rotfyllning. Vårt blod innehåller också mer formaldehyd än rotfyllningen.
Allergi är ett gissel för många. När antibiotika används kan också detta vara farligt om patienten är överkänslig. Därför bör man se till att antibiotika undviks genom att inte ge bakterier en chans att växa i rotkanaler. Långt fler människor är allergiska mot vissa antibiotika än mot N2. Själv har jag efter 45 års arbete med detta material aldrig träffat på någon som har varit allergisk. Enligt uppgift från American Endodontic Society är allergi mot N2 och liknande ytterst sällsynt trots att det gjorts mer än 400 miljoner sådana rotfyllningar bara i USA.

Faktum är att man utsätter patienter för onödiga faror om man inte effektivt eliminerar bakterier vid rotbehandling. Det får också konsekvenser i form av lidande och stora kostnader. Det är uppenbart att N2-motståndare bortser från detta. De tycks vilja se stora risker med N2 och tillmäter därför nästan obefintliga sådana oproportionerligt stor betydelse.

Nils Norrsell
 
 

Följande är ett debattinlägg från Läkartidningen. 

Vi läkare kommer emellanåt i kontakt med patienter som fått komplikationer efter en rotfyllning vars viktiga uppgift är att varaktigt återställa tandens funktion. Av behandlingen krävs dels att tandens rotkanaler steriliseras, dels att fyllningen blir tät och förhindrar ny infektion.

Sjukdom i rotfyllda tandrötter är vanligt förekommande, ofta med klinisk debut som akut tandvärk där antibiotika sätts in. Många människor drabbas någon eller flera gånger i livet.

En misslyckad primärbehandling leder till att extraktion och eventuellt implantat så småningom blir nödvändigt i 25–50 procen av fallen. Frekvensangivelser varierar beroende på bland annat observationstidens längd och urvalet av patienter i respektive studie. Inte undra på att många tandläkare uppfattar rotfyllningar som ett gissel och gärna avstår från att behandla.

Av två behandlingsprinciper är endast en accepterad bland svenska specialister. I den används guttaperka och som regel kalciumhydroxid som inlägg efter rensning av rotkanalen.

I tekniken ingår kofferdam, det vill säga en operationsduk av gummi runt kringliggande vävnad och tänder. Frekvensen misslyckanden är anmärkningsvärt hög i jämförelse med annan vardaglig medicinsk-kirurgisk verksamhet.

Den andra behandlingsmetoden, N2, är tekniskt enklare och bedöms av sina förespråkare som säkrare. Misslyckanden uppges vara ovanliga. Metoden utvecklades i mitten av 1900-talet av Angelo Sargenti och innebär desinfektion med paraformaldehyd i och kring rotkanal och rotspets.

Detta högeffektiva antiseptikum bryts ner biologiskt efter kort tid. Toxisk eller annan biverkan av de små mängder (2 mg) det här är fråga om har inte påvisats.

Som radiolog har jag sett att läkningsförloppet efter N2-behandling genomgående har varit gynnsamt. Också i icke vitala tänder som fått så kallat överskott, det vill säga att rotfyllningsmaterial har trängt förbi rotspetsen till angränsande benvävnad, har varaktig läkning skett utan kliniska komplikationer. Rotfyllningar med N2 visar sällan infektionsrecidiv.

Paraformaldehyd förekommer i flera vanliga livsmedel, ibland upp till 60 mg/kg, enligt WHO. Via födan tillförs vi ungefär 10 mg/dag, som vid kroppstemperatur omvandlas till formaldehyd, det vill säga formalin. Det bryts snabbt ner till koldioxid och vatten. Halveringstiden vid kroppstemperatur är ett fåtal minuter. Det innebär att dosen som ges vid en rotbehandling är helt eliminerad inom en vecka. Att avfärda N2-metoden på grund av befarad toxicitet är befängt.

Risken att en fokal, lågvirulent och långvarig tandinfektion kan ge upphov till exempelvis endokardit ger frågan en allvarlig valör.

Guttaperkametoden saknar säker aseptik, och kan efterlämna en infektionshärd som utvecklas först efter många, kanske tiotals år. Reinfektionen är ofta indikation för antibiotikabehandling, vilket innebär risk för resistensutveckling.

Begreppet endodonti saknas i Nationalencyklopedin, och avser en (inom EU) för Sverige unik odontologisk subspecialitet.

Endodontister motarbetar N2 med hetta. Anmärkningsvärt är att de utbildar alla tandläkarstudenter i rotfyllningsteknik utan att undervisa om N2.

Under många år var N2 förbjudet med hänvisning till potentiell toxicitet av paraformaldehyd. 1998 godkändes metoden inom EU.

Miljontals rotfyllningar med N2 har genomförts världen över av tiotusentals tandläkare. Det finns inga rapporter som visar mer skadeverkningar av N2 än av någon annan metod. Tvärtom har studier visat bättre resultat än med guttaperka.

Man kan fråga sig vad anledningen är till denna vägran att jämföra metoderna. Jag ställde frågan till en endodontist och fick svaret att jämförelse inte är möjlig eftersom N2 inte är godtaget.

Min följdfråga, varför metoden inte är godtagen, besvarades med att vi i Sverige inte anser att metoden har evidens, följaktligen kan N2 inte bli föremål för en vetenskaplig studie.

Intressant är att ta del av ärenden i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) som gäller rotfyllningar.I Sverige torde antalet misslyckanden uppgå till tiotusentals individer per år. Bedömningarna inom HSAN görs av akademiskt skolade endodontister, samtliga motståndare till N2-metoden. En kritisk genomgång av ett tjugotal anmälningar visar att inte något av dem grundas på komplikation till N2-metoden som sådan, däremot har varningar och erinringar föranletts av att just denna metod har använts!

Det senaste ärendet överklagas för närvarande. Huvudskäl till den varningen var att N2 hade använts och att kofferdam inte hade använts. Observera att N2 är godkänt inom EU och att kofferdam inte ens rekommenderas enligt anvisningar för denna teknik.

Striden har pågått under decennier. Själv känner jag många tandläkare, varav några har arbetat med N2 sedan 1960-talet. Endodontister kan inte definiera exakt varför de anser att N2metoden är oacceptabel och bemöter inte påståendet att tandläkare som använder N2 uppger sig ha goda resultat.

Tandläkare utanför den akademiska sfären är väl införstådda i frågan, men drar sig för att ta ställning. Ett par av dem har i förtroende sagt att de med framgång »i vissa komplicerade fall« faktiskt har använt N2 men vill inte skylta med detta offentligt. Självklart bör de båda metoderna utvärderas. Sjukdomen är vanlig och kostsam för samhälle och individ. Den har tveklöst en allmänmedicinskt allvarlig potential och leder ofta till antibiotikaförskrivning med risk för resistensutveckling.

Man kan ifrågasätta om en jämförande studie ska anförtros åt endodontister, något som torde medföra oacceptabel bias. Det förefaller lämpligare att uppgiften lämnas till oralmedicinare och/ eller toxikologer.

Staffan Cederblom

radiog, xxxxx xxxx. Göteborg staffan@cederblom.com

"Hela N2-affären ger en skrämmande bild av hur akademiska ämbetsmän på högsta nivå,om har såväl kollegers som allmänhetens oinskränkta förtroende, inlåtit sig i systematiska oredligheter. Deras agerande har inneburit att allmänheten, patienterna, under många år blivit påtvingade meningslöst lidande, omak, tidsförluster och oskäliga kostnader...Människor har misshandlats och stympats genom onödiga tandförluster, tillfogats såväl fysiskt som psykiskt lidande och därvid blivit invaggade i tron att de fått det bästa som vetenskapen har att erbjuda. I verkligheten har de blivit bedragna".

Citat ut boken N2-affären, Sven Rosenbaum,1984.

Den förre cheftandläkaren vid Arboga Folktandvård avslöjar försåtliga manipulationer och konspirationer bland högt uppsatta tjänstemän inom tandvården och Socialstyrelsen. Under en slöja av vetenskap har de inblandade försökt "blanda bort korten" för att bli av med en farlig konkurrent och därmed säkra sina egna högt uppsatta positioner. Robinson? Nej, det här är tandvårdens "Watergate". Denna skandalhistoria är lika aktuell idag som den var 1984, eller varför inte 1964.

I ett halvt århundrade(!) har tandvårdens profeter och lärde stridit om hur infektioner i tänder bäst bekämpas. Aseptiskt eller antiseptiskt? Företrädare för världens minsta specialistkår, endodontister, hävdar fortfarande att infektion i tänder måste behandlas varsamt, aseptiskt. Det här leder till att den vanlige tandläkaren hänvisas till behandling som har osäker effekt på en infekterad tand. Det är här konspirationstanken kommer in, vem tjänar på att din tandläkare inte kan behandla en banal infektion? Viktigt är också, denna kontrovers mellan aseptik och antiseptik förekommer bara i de länder där specialistvården är utbyggd. Island har två(2) endodontister. Samma diskussion. I praktiken betyder det att en tandläkare som 'misslyckas' remitterar sina patienter till en endodontist...,som kan rädda läget med mer tid och mer pengar...

N2 är ett antiseptiskt rotfyllningspreparat. Det är helt enkelt för bra - för endodontister.Med ett sådant verksamt preparat upphör deras remissflöde...och fina jobb. Det tandläkare Rosenbaum visar i sin bok är hur rotfyllningspecialisterna (endodontister) infiltrerade Socialstyrelsen för att kunna blockera användandet av konkurrenten N2.För detta ändamål saknade Socialstyrelsen egen expertis, så de lämnade med förtroende över till professorer inom Endodonti att övervaka sin egen verksamhet...(!),tandvården. I kraft av denna maktposition bestämde sig professorerna för att bli av med N2 genom att kräva att produkten klassificerades som läkemedel. I händelse av en ansökan räknade de med att kunna avvisa densamma med hänvisning till laboratoriestudier. På detta sätt kunde preparatet undanhållas den vanlige tandläkaren.

När inte detta fungerade gjorde år 1975 fyra(4) professorer gemensam sak och hävdade med hänvisning till laboratoriestudier, av tvivelaktig karaktär, att preparatet stred mot vetenskap och beprövad erfarenhet.

Stora delar av tandläkarkåren skrämdes till att hålla sig borta från ett kraftfullt verktyg mot tandinfektioner. Professorerna hade talat. De tandläkare som hade lång erfarenhet av N2 visste bättre. De hade kontrollerat sina rotfyllningar med röntgen. Infektionerna läkte ut. Miljontals tänder, enbart i Sverige! Här fanns beprövad erfarenhet att fylla Sankt Peterskatedralen i Rom. Rotfyllningsmaterialet N2 CE-märktes 1998.

Professorernas stora dilemma är att de, än idag, inte kan styrka påståenden om svåra sidoeffekter av N2. Dessa påståenden har endast ett syfte; att sprida desinformation för att stärka sin egen ställning. Trots detta finns det många tandläkare i Sverige som bryr sig mer om sina patienter än Socialstyrelsens självvalda "experter".

När vi idag vill att dessa "experter" skall anföra bevis mot användandet av N2
blir svaret;

Ur Tandläkartidningen Okt. 2009.
Tandläkare Daniel Rigsjö

nn_svar.jpg (526,14 kb)